Eller ja, förhoppningsvis. Fick meddelande igår att tobbe hade hämtat kameran i den låsta replokal som jag lyckades lämna kvar den i fredagskväll, så idag när mor kommer hem från jobbet ska vi väll försöka åka in och hämta den. Y-a-y! :) Känns trist som satan att inte kunna lägga in bilder i bloggen som man nu vant sig vid.
Men det är sen det, och nu är nu. Och om vi ska tala om nuet så kan jag ju roa er med att när jag skulle släpa mig ut och kolla posten denna deprimerande februari-morgon snubblade jag på mina egna fötter och lade mig raklång på den isiga, genomblöta backen. Och allt detta p.g.a att jag försökte att inte halka när jag trippade fram med fötterna tätt ihop och hakarna på skorna hakade sig fast i varandra... jag tror att det är det som brukar kallas, "ödets ironi". Så nu är jag blöt och kall och har ont i magen, men lika nöjd för det är jag då jag får min kamera snart och för att jag känner mig mycket bättre idag, lite ensamtid i tystnaden gjorde det den skulle och jag kunde riktigt känna hur musklerna slappnade av, en efter en.
Så nu börjar jag känna mig lite som mig själv igen och skrivarlusten kommer sig smygandes på igen.
Allt ska nog bli bra igen, det är jag säker på. :)
Men ha en fortsatt bra dag så återkommer jag med den bildkavalkad jag lovat er lite senare.
-D.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar