Som en slägga i ansiktet.

Jag har gråtit mig igenom två nätter... två hela jävla nätter av hjärtslitande sorg, ofattbar saknad, och en ångest som sliter själen i stycken, bit för bit. Verkligheten har kommit ifatt.

Faktiskt så har jag kännt ett enormt självförakt för hur snabbt jag tog mig igenom sorgearbetet vid mina morföräldrars bortgång. ...Jag har nog alltid betraktats som en ganska sorgelös person av min omgivning, sett saker ur synvinklar som de flesta människor inte ens tänker på. Men nu vet jag, att det har bara varit en omväg. Nu när allt tungt jag gått och bärt på så oändligt länge äntligen kommit fram ur skuggorna och livet börjar ordna till sig, då tornar sorgen upp sig som ett ånglok som far framåt i en fruktansvärd fart medans jag ligger fastbunden vid tågrälsen och ser det komma. Det kan inte hejdas. Det har aldrig varit borta, det har bara legat på hög, för mycket saker att itu med samtidigt.

Jag börjar förstå varför jag sovit så dålig ett tag nu, varför jag drömmer oroliga drömmar som handlar om att se till att mina vänners mormödrar är säkra. Jag har förträngt det så pass mycket att jag inte kunde identifiera det längre när det smög sig på; Sorgen, ångesten och saknaden.

Om jag bara kunde gå tillbaka i tiden och göra en enda liten extra jävla almanacka den där julen, om jag bara kunde gå tillbaka i tiden och tacka dom ett par gånger till för den där extra stora, årliga marknadspengen som jag aldrig fick berätta för någon om. Det var bara våran lilla hemlighet...

Nu när jag i efterhand vet hur dåligt ställt dom hade det vill jag inget hellre än att gå tillbaka och återlämna dom. Jag vill gå tillbaka i tiden och hindra mig själv från att flytta... hindra mig själv från att flytta så långt ifrån dom, så långt bort ifrån mormor när vår kontakt äntligen hade börjat byggas upp igen och hon kom oftare och oftare och hälsade på. Fy fan för mig... fy fan säger jag bara!

På dagarna är jag den ensamstående, starka mamman med stenansiktet. Hon som inte vill visa sin son det svaga lilla barn som ligger och gråter sig till sömns på insidan. Och när han gått och lagt sig... då börjar mardrömmen. Då kryper jag in under handfatet i fosterställning, gråter och kväver de ångestfyllda skriken tills jag blir så utmattad att jag somnar.

...Vad fan är jag för nånting?

-D.

Valentine, sack'ma balls!

Ja... så var vi tillbaka på den här dagen igen. Och för er som inte minns det så bojkottade jag förra årets 'Alla hjärtans dag' genom att istället göra det till min traditionella 'sunkdag', och man ska ju hålla på traditionerna. Så här sitter jag nu, sjuk, febrig, trött och glåmig i mina mjukisbrallor.

And i like it. ...Förutom den där delen med att jag är sjuk, det är fan inte ett dugg roligt.

 

Jag skrev ingenting igår då hela dagen var så sjukligt händelselös, det enda jag gjorde överhuvudtaget var att gå på utvecklingssamtal, och hur jävla kul är det på en skala från ett till tio?!

Och inte är det någon större förbättring idag då jag är sjuk och mest har legat under värmefilten och kurerat mig. Men, världens bästa mamma kom förbi med 'Alla hjärtans dag'-presenter åt både mig och Dante. Tusen tack för det mamma, både Dante och jag vart ruskigt glada! ♥

Ursch, jag ber om ursäkt för det tråkiga inlägget, men jag mår så jävla ruttet.
Jag ska försöka bli bättre så jag blir intressantare, så gå nu istället och gör något som har med kärlek att göra, eller sunka ner dig totalt, det känns rätt bra det med.

-D.

Tro det eller ej...

...Men jag har precis varit iväg och hämtat ut en ny dator. Igen.

Den andra höll nämligen 3 hela timmar innan den sa "Ptjing" och vart kolsvart. Inte mitt fel den här gången dock, tack och lov. Så nej, jag har inte övergett bloggen, tekniken jobbar bara jävligt hårt emot mig. Punkt slut.

Trots dataproblem så var lördagen över all förväntan, jag hade min lillasyster på besök.

 Dante sov hos sin morfar så syrran och jag tog en välbehövlig myskväll. Beställde pizza, pratade om livet's alla svårigheter, mös och spelade 'Dragon Age'. Framåt kvällningen dök även Mulle upp och fick sig en skvätt kaffe och tvingade oss att lyssna på galenskaparna's många, många, varierade låtar och kritiserade mitt tycke i tv-spel. Pyttsan! ...Jag har asbra smak när det gäller tv-spel!

Tyvär har jag inte tid att sitta här och dröna alltför länge, min lilla kille är hemkommen och är dessutom hungrig så jag borde sätta igång med maten. Men nu ska det förhoppningsvis inte dyka upp några fler databekymmer, så vi hörs snart igen.

-D.

Tillbaka.

Då var jag tillbaka igen, tack vare drulleförsäkring och min underbara mamma!

Ni har dock inte missat speciellt mycket, det har varit ovanligt lungt, eller ja, så lungt som det kan vara när man är jag. Spenderade hela gårddagen med att sitta hemma hos Kent och Lisen, dricka kaffe, snacka skit, och av misstag ha sönder både Linda och Lisen när jag efter en utdragen förmiddags-depression fick goda nyheter av min mamma och hjärnan började spelade loss totalt.

"KISSEKATTEN GILLAR VATTEN!" vrålade jag exalterat på en tämligen förvånad Shauna som lungt stod och drack vatten ur husse's vattenglas när jag talat klart i telefonen, hon besvarade min hysteriska glädje med en blick som bekräftade att jag inte bara hade stört henne i hennes lapande, jag borde dessutom söka profesionell hjälp. Bakom mig hörde jag de övriga i rummet bryta ihop och kikna av skratt. Efter att dom sansat sig slog jag mig ned på min vanliga plats brevid Lisen där hon fortfarande hysteriskt fnittrandes försökte få upp sitt rosa hårband som hon hade runt halsen upp över ansiktet. "Men vad gör jag egentligen?" frågade hon högt för sig själv när det inte riktigt gick som hon planerat. "Tja-aa, det verkar som om du försöker begå ett väldigt feminint, och ett utomordentligt dåligt självmordsförsök", konstaterade jag hjälpsamt. Då bröt dom ihop igen, men bara Kent och Daniel var dom som lyckades återhämta sig igen, Linda och Lisen var nu permanent trasiga och kunde varken andas eller sluta skratta. Så fort jag yttrade ett ord efter det bröt dom ihop och garvade, det spelade ingen roll vad jag än sa. Daniel och Kent suckade och tittade lite anklagande på mig för att jag haft sönder deras fruntimmer och gick sen till datorn, antagligen för att sysselsätta sig med något lite mera manligt än att sitta och fnittra som små flickor.

Det är ju tur att man inte tråkar ut sina vänner i varjefall.

-D.

Datakrasch.

Såshjärnan har spillt kaffe i sin dator, så att nu har skärmen brakat ihop...

Får förhoppningsvis en ny imorgon, så jag återkommer då. Hoppas jag!

Live and learn, people. Live and learn.

-D.

Graaah!

Idag är jag sådär lätt morgonkinkig som man kan vara ibland. Trött och frusen, och sen har jag hicka till på köpet. Blargh! Så att så fort jag har skrivit klart det här inlägget ska jag kuta fort som fan bort till soffan, krypa ner under värmefilten som ligger och värmer upp, och sen spela 'Skyrim' tills det är dags att hämta barnet i skolan. Han var väldigt förväntasfull idag faktiskt, for upp som ett skott imorse och ville gå till skolan. Pulkadag idag förstår ni, tydligen väldigt spännande? "Fan vad kallt", var min första tanke. Men har man termobrallorna uppe vid hakan kanske man inte tycker att det är fullt lika kallt som dåren i mjukisbrallorna.

Bah, vet knappt vad jag skriver. Ofokuserad så det är fan inte sant! Jag återkommer senare när jag har en fungerande hjärna igen, nu ska jag gå och dricka ett glas vatten upp och ner.

-D.

Question!

-D.

Nu är det så här...

...att jag är skittrött, kommer inte på något vettigt att skriva överhuvudtaget.

Så därför får ni en bild av mitt barn som ger en skeptisk blick och så säger jag att; "Polka är inte alls så roligt som man skulle kunna tro", och sen går jag och sover. Så... nu har jag bloggat. Duktigt.

-D.

Jag är Kaos.

Mitt boendestöd har precis varit här, och för er som inte vet vad det är bör jag kanske utveckla mig lite; Dom är helt enkelt ett stöd i vardagen för allt vi kan tänkas behöva hjälp med. Dom hjälper mig bl.a att bygga upp rutiner och ser till att jag håller dom, sköter eventuella papper och telefonsamtal med myndigheter, pushar på mig när saker som jag själv inte ser behövs göras, påminner om att boka tvätt-tid, sopa golven om jag missat o.s.v. så att jag ska slippa få panik när någon oförvarnat plingar på dörren så att jag i ren panik kastar in de smutsiga strumpor som ligger framme i t.ex ugnen, där jag sen glömmer dom och rostar dom på medelhög värme tillsammans med stripsen. Dom är även ett psykiskt stöd, dom springer inte runt här som gestapo och säger "gör det, det och det". Jag kan prata av mig med dom om saker som jag inte kan prata med någon annan om och som faktiskt förstår, eller bara dricka en kopp kaffe och babbla en massa tjohej.

För faktum kvarstår att jag är kaos, ni är ordning.

Men vem är det egentligen som säger att mitt sätt är fel? Nedärvda traditioner av borden och måsten för det första, som hela samhället så gott som är uppbyggt på. Men det är inte så jävla felfritt som ni tror, det orsakar en hel del stress och ångest. Jag mår inte på något sätt dåligt för att jag är kaos, jag mår dåligt för att jag förväntas vara ordning för att passa in, jag förväntas vara något jag inte är, eller ens kan vara. Det sägs att för att vi ska "fungera" så behöver vi ordning och strikta rutiner. Det är inte helt sant. Vi behöver ordning och rutiner för att fungera som er. Och med hjälp av just boendestöd så behöver jag varken vara det ena eller det andra.

Jag är varken kaos eller ordning längre.

Jag står någonstans i mitten.

Ett slags balanserat tumult.

-D.

Going bananaz.

Har spenderat hela morgonen med att leta banan, banan som inte finns.

I skolan ska dom nämligen ha frukt med sig i ryggsäcken varje dag, och Dante brukar alltid ha banan. Alltid. Men jag hade glömt av den lilla detaljen att vi var på affären igår, just för att köpa frukt. "Ne-eej, inte banan mamma, alla andra har Kiwi med sig, varför får inte jag ha det?". Får och får vafan, ungen har ju aldrig nämnt det förut. Så här har jag härjat runt hela morgonen som en annan jävla tokidiot och sökt högt och lågt efter en bananjävel, tills jag fick frispel och hysteriskt började gorma; "Men var i helvete gjorde jag av bananerna?!"

Då piper ungen förskräckt innifrån vardagsrummet; "Men du sa ju att jag skulle få kiwi!", poletten trillar ner och jag svarar "Öh, just... precis." precis som att det var ju det jag visste hela tiden, bara kolla så att han var med liksom.

Och fråga mig inte varför jag skrev ett inlägg om bananer, för det vet jag fan inte.

-D.

Naturligtvis.

Dante hade precis fått på sig en ren, snygg tröja och skulle precis börja ta på sig ytterkläderna så vi kunde gå till skolan när näsblodet började. Det som två sekunder innan varit en ren, fin tröja var nu en obehagligt, smutsig tröja. Fort in med ungen på toaletten för att stoppa blödningen. Jag gör misstaget att huka mig ner så jag hamnar ansikte mot ansikte med honom för att varsamt kunna få upp den lilla pappersbiten i näsan.

...Och vad gör ungen då?

Han nyser till.

Mitt redan slitna plyte är nu minst lika obehagligt som hans tröja.

"Ohoj-ojoj! Det där kittlades!" fnittrar ungen förtjust.

...Jo tack, jag märkte det.

NATURLIGTVIS.

-D.

Jag vill passa på att tacka min mamma...

...för att hon sagt till Dante att, i smyg, lägga en liten, svart plastspindel vid mamma's kaffekopp.

Finns inget som väcker en till liv på morgonen som lite hederlig, gammeldags skållning.

-D.

Gröna Spöken & Onda Mamman.

En udda morgon i den lilla familjen Malm's hushåll.

Jag har faktiskt sovit inatt, hela fem timmar. Och jag är pigg!
Inte "pigg som en mört", som annars brukar vara ett väldigt populärt uttryck, utan mer pigg på det sätt en björn är pigg efter att den precis blivit väckt ur sin vintervila. Den sortens pigg.

Jag slog på den färdigladdade kaffebryggaren, öppnade dörren till Dante's rum och hälsade 'God Morgon' på mitt egna lilla sätt; "ÖJ! Upp och hoppa! Skola!". Men istället för den lilla lintotten med spretigt hår och kisande ögon som brukar ploppa upp från kudden och säga "va?", reste sig istället ett väldigt litet, och ett väldigt förvirrat grönt spöke. Inte den skrämmande sorten direkt, gröna spöken med 'Musse Pigg' mönster och svarta och vita rutor på sig brukar inte vara speciellt skrämmande. Det som tycktes vara huvudet började vilset svänga runt. När sen vad som såg ut som armar sträcktes ut och började veva panikartat, började det gällt vråla "Maaaaaa-mmaaaa!".

Dumma mamman skrattade rått när hon nästintill vände upp och ner på barnet för att få fram det ur täcket. Fy skäms, Mamma. Fy skäms!

Det var synd att jag inte hann få en bild på eländet, men att låta ungen sitta fast i panik i sitt eget påslakan under tiden jag sprang och hämtade kameran och glatt började ta kort kändes lite taskigt.

Även om jag väldigt gärna ville... Fy skäms!

Varför barnet ska envisas med att sova inuti påslakanet förstår jag inte riktigt, trots att jag själv gjorde det jämt och ständigt som barn. Är det någon slags trygghet? Är det bekvämare? Svalare?

...Eller så är han väll helt enkelt bara sin mor's son.

Jädra knäppunge. ♥

Innan jag drar tänkte jag att jag skulle bjuda på den här bilden, tagen enbart för eran skull. En så kallad "fulbild", mjo, för såna måste ju tyvär också finnas. Se så vackert och glänsande det oborstade håret är, det riktigt skimmrar ikapp med den glåmiga hyn och dom decimeter-tjocka påsarna under ögonen, och se hur gårddagens hårknut matchar gårddagens smink perfekt. (Lägg även märke till det sista, tappra försöket att se snygg ut, Miss WC-Duck. Det är vad vi inom 'wow' världen kallar för en FAIL.)

Le Magni-jävla-fique!

Nä, nu får det fan vara nog. Det måste finnas en gräns på hur mycket man får skämma ut sig innan klockan åtta på morgonen. (Notera kaffekoppen: Första koppen kaffe ur min sproilans nya kaffebryggare, and it's goouuuud!)

-D.

Mamma tid.

Detta är en söndagskväll helt i min smak, sonen har precis bäddat ner sig och är mätt och belåten efter kvällsmaten, och jag bäddar också ner mig. Men inte för att sova riktigt ännu, först är det tè, mackor och 'Final Destination 5' som gäller.

Sweet Dream's.

-D.

All hail Caffeine!

Världens bästa mor har varit och köpt en ny kaffebryggare åt såshjärnan, en stor en, som rymmer en sjuhelvetes massa kaffe! Så stort tack till min älskade mamma för det! ♥

Kiddot och jag kom precis innanför dörren, vi har varit hos Kent och Lisen och fikat, fika som Dante fick välja ut med hjälp av sin snälla mormor, och då vart det naturligtvis Oreo's. Då Ellie tyvär inte var hemma så lajjade Dante lite själv och spelade på hennes Nintendo inne på hennes rum, och under tiden han lekte och spelade så satt jag, Kent och Lisen och drack ohälsosamma mängder kaffe och tittade på barnprogram? Något som vi inte ens visste om att vi gjorde förrän jag både fruktansvärt dåligt och smådansandes började sjunga med till 'Nalle har ett stort blått hus'. Och ändå bytte vi inte kanal. Vi var så nöjda med att sitta som ett par 80-åringar och klaga över hur dåliga dagens barnprogram är. Bittra, javisst. Men vi har alltid något att prata om.

Och precis som förväntat så har min son blivit allvarligt schlagerskadad och vill numera bli tilltalad som; "Dante, den första banan". Protestera kan jag inte heller, jag fick ju för bövelen en kaffebryggare av kvinnan. Det är väll bara till och se glad ut...

-D.

Frukost för en icke-champion.

Varm baguette med Skagenröra. Boyah!

-D.

Kunde inte komma på någon titel.

Jag haft en mindre dispyt med grannarna, dom stod ute på balkongen, tjålade högt och länge, och använde ord och meningar som "du bah", "o ja bah" och "o sen bah". Detta gjorde mig mäkta irriterad, och då slog det mig att dom måste verkligen ha utomordentligt tråkigt om dom inte har något bättre för sig än att stå och haspla ur sig halva meningar hela kvällen. Så jag tänkte att jag skulle bjuda på lite underhållning.

Jag drog på "En kungens man" med 'Hjalle & Heavy' och började glatt sjunga med, så högt jag förmådde med min bästa och hesaste punkröst. Drog till och med ett litet luftgitarr's solo, det var enastående. Strax därpå hörde jag dom öppna balkongen dörren med kvävda skratt och flydde in i trygghet.

Pah ... Amatörkritiker.

Dante fick stanna kvar hos mormor inatt med, hon lockade honom med 'Melodifestivalen' den onda fan! Förra året var jag tvungen att lyssna på "Jedward" och "Eric Saade" tills jag var färdig att spy, våldsamt. Så nu fasar jag lite för morgondagen, vilken sorts hemsk musik kommer han nu vilja spela på repeat om och om igen?

...Men det är imorgon det, i nuet har slagit mig ner i sängen för att se på skräckfilmen "The Descent" och dricka rödvin ur en plastmugg. Jag är så jävla 'classy' ibland så det är fan inte sant.

-D.

Lördagen den Fjärde.

Inte fullt lika respektingivande som 'Fredagen den Trettonde', men dom har samma mening; Otur.
Efter att jag klivit upp imorse kände jag mig lite... "såsig", i huvudet. Och efter att jag bistert och helt utan framgång försökt stirra igång min kaffebryggare bestämde jag mig för att ringa Kent, dum idè när man har huvudet fullt av sås. "Hallå?", hörde jag honom säga i andra sidan luren. Jag försökte svara honom, men det enda jag fick fram var ett vansinnigt, hysteriskt fnittrande. Precis ett sådant fnittrande som en uppenbart desperat människa kan få fram när dom står på gränsen till vanvett. "Jessica? Vill du ha kaffe?", frågade han osäkert när han hörde den fnissande dåren. Jag fick tillslut fram ett "Ja-ha-ha-haaa" och for sedan ut som ett skott genom dörren utan vare sig vantar eller mössa i kylan. (Fy fan vad kallt det är idag förresten?!)

Väl framme skulle jag försöka få av mig skorna, men en bit av dragkedjan hade tydligen trillat av under vägen. Fången i min egen högersko började det igen, det desperata skrattet. Jag hörde Lisen oroligt säga "Du bör nog gå och se till henne, det låter som det är panik". Så efter att Kent bändit loss mig ur min sko med hjälp av en tång fick jag äntligen dricka mitt förbannade, jävla kaffe. Lisen vart istället serverad tè, och frågade Kent vad det var för smak. Såshjärnan svarade åt honom; "Jordgubb och Cyanid" svarade jag och stirrade rakt ut i tomma intet utan att egentligen veta om att jag pratade överhuvudtaget. Då kom det igen, vansinnesskrattet, högt och jävligt ljudligt. Lisen hejdade sig i tè drickandet för fnissa fram ett; "Vilket jävla psykfall du är" innan hon återgick till sörplandet. Dock med viss tvekan.

...Efter det handlade jag. Duktigt.

-D.

24 timmar.

Jag behöver inte berätta om min morgon, jag kan bara visa den:



Sovit i nästan 24 timmar.

Undrar just vad gamle Jack Bauer skulle ha att säga om det...

-D.

Oooops.

Nu jävlar har här sovits som sig bör!

Dante ville sova hos mormor idag, och det fick han ju naturligtvis. Men direkt när pojken landat tryggt i mormors förvar så landade en oförklarlig trötthet över mig, jag behövde inte vara orolig för att något ska hända under tiden jag sover, ingen tidfrist på hur länge jag får sova utan att någon annan blir lidande. Ingen tid att passa. Så när jag kom hem kröp jag bokstavligt talat upp i sängen, lade mig till rätta med "Häxor i faggorna", och kvicknade helt plötsligt till med boken i plytet, nu. Det var ju inte så bra i och för sig, men jag mår betydligt mycket bättre. Nu gäller det bara att hålla sig vaken till en passande tid imorgon, ta sömntabletterna jag fått, och för en gångs skull sova en hel natt rakt igenom.

Nu sitter jag i varje fall här med ett glas vin i handen och en värmefilt i knät i en ekande, tom lägenhet och funderar på vad jag ska ta mig för, men om jag känner mig själv rätt så blir det nog "Dragon Age: Origins" och några öl som står på schemat inatt. Jo, jag är nog faktiskt hundraprocentigt säker på den saken.

Men innan jag pyser iväg så var det en sak till, jag vet inte hur många av er som hann notera inlägget där jag lade upp 'aldrig tidigare visade bilder'. Jag var nämligen tvungen att ta bort det då det ställde till en jävla massa oreda i bloggen, text som hamnade utanför rutorna o.s.v. Dock har det blivit lite efterfrågan på det inlägget då det tydligen ligger kvar på 'bloglovin' men inte här. Så jag försöker igen med åtminstone några av bilderna och hoppas på att bloggen inte får en allergisk reaktion igen. Oförskämda blogghelvete.

Så här är dom i varje fall, jag önskar er nu en fortsatt trevlig fredag, tar min öl och beger mig in i tv-spelet's fantastisk värld.

-D.

Med en 'Gormiti' i baken sparkar vi igång dagen.

Klev precis upp ur vad jag trodde skulle vara ett väldigt avslappnande bad.

Jag borde ha lärt mig vid det här laget att jag alltid har fel.

När man har uppnått det här stadiet av trötthet borde man veta att alltid se sig extra nog för innan man ger sig på att göra saker och ting, som t.ex att slå på kranen till badkaret, hiva på lite bubblor och sedan tankspritt vandra iväg. För det första borde man inspektera om det ligger något ovälkommet i badkaret, för det andra är det väldigt bra om man kommer ihåg att man överhuvudtaget slagit på kranen. Så efter att jag ilsket torkat upp i det översvämmade badrummet slängde jag av mig paltorna, suckade frustrerat, grabbade tag i min vattenskadade bok och satte mig ner, rakt på en trubbig, silverfärgad 'Gormiti'. Jävligt bekvämt.

Om ni inte vet vad en 'gormiti' är för något så är det en slags actionfigur, liknande pokèmon och andra irriterande små, miniatyr leksaker.

Men jag är inte bitter. Det är fredag, på fredagar ska man vara glad har jag hört.

Så innan jag tar mitt vansinnesröda ansikte och beger mig ner mot stan för att lämna papper och mer eller mindre tvingar Kent att ge mig en ordentlig kopp kaffe, tycker jag att vi sparkar igång den med lite 'Rammstein'.

-D.

Svårt att sova? Klipp sönder en t-shirt.

Sitter man sömnlös om nätterna så är man villig att underhålla sig med det mesta, så inatt valde jag att spåna runt på lite bloggar, och efter att ha läst några månader tillbaka i tiden på Amanda Malm's blogg så dök det upp en inlägg som tipsade om vad man kunde göra med sina gamla t-shirtar.

Jag var inte sen att prova.

Om ni provar så gör som jag, ta en tröja som du kan offra om något skulle gå snett.

Som det gjorde med min, den vart brottsligt urringad, fick alldeles för bred rygg och för smala axelband då den från början var väldigt tight, så den ville gärna dra ihop sig, så ta en pösig jäkel. Och just därför får ni ingen bild på hur den ser ut framifrån. O' hör sen.

Men ni förstår nog vad jag försökte göra även om det sket sig kungligt.

Nu ska jag återgå till att göra precis ingenting.

Live and learn, practice first.

-D.

Kill me, Phil.

Hela mitt huvud verkar vara täckt av en kola-lik substans, så egentligen borde jag nog inte ge mig på att skriva något, men ni får ha lite överseende med mig och mitt svammel åtminstone för idag.

Och vilken jävla dag sen! Jag har bara hasat runt här inne, planlöst, som en jävla zombie. Trött som jag vet inte vad, feber, och sen bestämde sig kaffebryggaren för att ge ifrån sig ett patetiskt litet ljud för att sedan aldrig låta igen. Och om ni inte uppfattade det där sista så tar jag det igen: 

INGEN KAFFEBRYGGARE.

I min lista av "De värsta saker som någonsin skulle kunna hända" ligger trasig kaffebryggare på en solklar andraplats. Men så lätt ger jag inte upp, jag kokade kaffe ändå, old school. Och det smakar fan gammalt diskvatten! ...Tur att jag är inte den som är den, jag dricker på ändå, om än med en min som bara en 'Fear Factor' deltagare kan ha efter att dom just smaskat i sig en saftig grottspindel.

Men nu ska jag sluta tjata om kaffebryggaren, för att egentligen, vad fan bryr ni er om det?

Ni har säkert en fungerande kaffebryggare som puttrar glatt när ni slår på den.

-D.

Stay wide awake.

Jag gav upp hoppet om att få nån sömn för ca en timma sen, så nu sitter jag här och huttrar och dricker kopp efter kopp fylld till bredden med kaffe. Om jag bara kunde förstå varför jag inte kan sova, jag tror inte att jag är orolig för något. Eller ens stressad över något. Jag har bara jävligt svårt att varva ner.

Eller jo, stressad är jag. Men det är jag jämt, redan vid midnatt låg jag och stressade över att få upp Dante. Så svårt är det inte, det är bara att rycka tag i fötterna och hiva upp honom. Sen att han somnar till i soffan är en annan femma, då är han åtminstone uppe. Så jag vet inte faktiskt ens vad jag är stressad över... och det gör mig stressad. Onda cirkeln, hej kom och hjälp mig.

-D.

Svordomarna räcker inte längre till.

Dante hade slagit sig till ro för kvällen så då tänkte jag passa på att krypa ner i badet med en av mina favoritböcker; Terry Pratchett's "Häxor i Faggorna". Innan jag fortsätter berätta så måste ni förstå att i den här lägenheten så hörs en del skumma ljud både dag som natt, det smäller, knakar och brakar. Skulle få vilken hårdhudad jävel som helst att rycka till, och jag var redan lite smått nervig efter att ha druckit 3 kannor kaffe. Så anywho; Där ligger jag, oförskämt nöjd med mig själv och drömmer mig bort. Då smäller det till utav bara helvete ute i hallen, jag sprattlar till och ser sen boken fara genom luften i slowmotion. Plask. Sen låg den där och flöt... sorgligare syn får man fan leta efter. Dante kikar in igenom dörröppning med en fåraktigt oskyldig uppsyn och säger "Förlååååt". Ungsaten hade tappat tv-dosan i golvet.

Så nu hänger boken i badrummet och droppar.

Wunderjävlabar.

-D.

Dante i garderoben.

Så vart det februari, det kortaste månaden på året som känns som den längsta.

Barnet beter sig minst sagt underligt idag, han har nämligen inspekterat sin garderob.

Först hittade han en tröja som han hade när han var mindre, "Åh, den här är cool, den kan jag ha i skolan imorgon!", jag slängde en blick mot tröjan och noterade att den har inte haft på sig sen han var ca 3 år gammal. "Den är alldeles för liten Dante". Han stirrade stint på mig innan han förolämpat stampade iväg in till sitt rum. Jag fortsatte skära upp bröd och tänkte inte mer på det. Efter en stund hör jag honom säga "Där ser du, den passar visst!", när jag vände mig om förstod jag plötsligt hur en falukorv skulle se ut om den försökte klä ut sig till en vanlig kumlakorv.

Jag skulle inte ha skrattat, men det gick inte att stå emot. Han såg förjävla rolig ut när han självsäkert poserade i ett par löst sittande långkalsonger med handen på höften i en tröja som uppenbarligen skämdes så mycket att den försökte gömma sig i vecket strax ovanför magen.

Efter att jag halvhjärtat bett om ursäkt ett okänt antal gånger för att jag skrattat åt honom lugnade han tillslut ner sig och återgick till att röja i garderoben. Nu hittade han istället sina badkläder och ett par armpuffar som han med ett par bestämda kliv kom och visade upp och frågade varför han inte hade armpuffarna på sig när han badar. "Men snälla Dante, man har faktiskt inte på sig sånt när man badar i badkaret", förklarade jag lungt. "Mamma", suckade han tålmodigt "det är faktiskt jätteviktigt för barn att ha puffar på sig när man badar, annars kan man drunkna!" sa han och viftade demonstrativt med puffarna innan han lade till; "Jag är faktiskt bara sex år".

Beam me up, Scotty.

-D.