Dante i garderoben.

Så vart det februari, det kortaste månaden på året som känns som den längsta.

Barnet beter sig minst sagt underligt idag, han har nämligen inspekterat sin garderob.

Först hittade han en tröja som han hade när han var mindre, "Åh, den här är cool, den kan jag ha i skolan imorgon!", jag slängde en blick mot tröjan och noterade att den har inte haft på sig sen han var ca 3 år gammal. "Den är alldeles för liten Dante". Han stirrade stint på mig innan han förolämpat stampade iväg in till sitt rum. Jag fortsatte skära upp bröd och tänkte inte mer på det. Efter en stund hör jag honom säga "Där ser du, den passar visst!", när jag vände mig om förstod jag plötsligt hur en falukorv skulle se ut om den försökte klä ut sig till en vanlig kumlakorv.

Jag skulle inte ha skrattat, men det gick inte att stå emot. Han såg förjävla rolig ut när han självsäkert poserade i ett par löst sittande långkalsonger med handen på höften i en tröja som uppenbarligen skämdes så mycket att den försökte gömma sig i vecket strax ovanför magen.

Efter att jag halvhjärtat bett om ursäkt ett okänt antal gånger för att jag skrattat åt honom lugnade han tillslut ner sig och återgick till att röja i garderoben. Nu hittade han istället sina badkläder och ett par armpuffar som han med ett par bestämda kliv kom och visade upp och frågade varför han inte hade armpuffarna på sig när han badar. "Men snälla Dante, man har faktiskt inte på sig sånt när man badar i badkaret", förklarade jag lungt. "Mamma", suckade han tålmodigt "det är faktiskt jätteviktigt för barn att ha puffar på sig när man badar, annars kan man drunkna!" sa han och viftade demonstrativt med puffarna innan han lade till; "Jag är faktiskt bara sex år".

Beam me up, Scotty.

-D.