2012-01-31

Idag ger jag osunt leverne ett ansikte.


Vi körde en favorit i repris, sjuklingen ville ha hamburgare till middag så vi nu har vi smällt i oss varsin monsterportion av hamburgare, pommes, och naturligtvis coleslaw. Men vi tyckte inte att vi vart tjocka nog så vi körde på med några skopor chokladglass till efterätt också, så nu är vi nöjda för stunden. Man skulle ju faktiskt kunna tro att jag borde få dåligt samvete med tanke på alla bloggar om träning och hälsa o.s.v ...och för att inte tala om alla statusuppdateringar om alla hurtbullar som går på gymmet, räknar kalorier och äter broccoli till frukost.
Men det skiter jag faktiskt högaktningsfullt i.
Vem fan vill leva för evigt?

Och håll nu hårt i lårtrimmern gott folk, för nu knäppte jag en öl! Ve och fasa!



...Jag hittade just tv-dosan inne på toaletten, ska den verkligen ligga där?
-D.

12 kommentarer:

  1. Tröttsamt är det med allt jävla snack om träning, dieter osv. =/

    SvaraRadera
  2. Haha! Riktigt härlig jäkla inställning! :D Önskar fler hade den!

    SvaraRadera
  3. Tack o bock, tack o bock! Det önskar banne mig jag med! ;)

    SvaraRadera
  4. Hejsan jag har också Asperger Syndrom.

    Kolla gärna in min blogg om du vill
    http://mynameisjossan.myshowroom.se

    SvaraRadera
  5. Ärs då, man får ju njuta med :)
    Härlig blogg!

    SvaraRadera
  6. Jag och min omgivning misstänker att jag har asperger... Har inte varit och gjort någon utredning än, men ska ta tag i det. Väntar mitt första barn nu och jag är så rädd för att mitt "beteende" och mina svårigheter ska på något vis vara skadligt för våran lilla tös.. Hur fungerar det för dig att vara mamma?

    vad får du för hjälp?

    kram på dig

    SvaraRadera
  7. Monia: Jag förstår din oro, men sanningen är att vi inte skiljer oss mycket från andra föräldrar förutom att vi råkar vara extra tankspridda, saker och ting faller oss ur minnet och rutinerna brister. Men det finns hjälp att få om man känner att man vill ha det. Jag fick inte reda på att jag hade Aspergers förrän Dante var fyra år gammal, och vi har klarat oss bra trots det. Nu har jag dock något som heter "boendestöd", dom kommer hit två gånger i veckan och hjälper mig att lägga upp schema och ser till att jag följer det, komma ihåg att packa ner gympakläder, matsäck o.s.v, sen när jag står där och irrar med en strumpa i tre timmar utan att veta vart jag ska göra av den grabbar dom tag i axlarna och snurrar mig i rätt riktning. Hade jag inte haft barn hade jag nog aldrig tagit emot den hjälpen, men för Dante`s skulle så gör jag det. Och vardagen flyter faktiskt på bättre.
    Jag tycker inte att du ska vara orolig, vi är utmärkt föräldrar, vi råkar bara vara av den kaotiska sorten. :) Kram!

    SvaraRadera
  8. Jannica: Ja man får ju det! :) Tack så mycket!

    SvaraRadera
  9. Lina: Åh tack så mycket! :)

    SvaraRadera
  10. Jossan: Jag ska kika in! :)

    SvaraRadera