Glömd kommunikation.

När jag var liten hade jag en brevvän, hennes namn var Nathalie. Och om inte mitt minne spelar mig en massa trix så kom vi i kontakt genom att jag svarade på hennes annons i tidningen "Min Häst".

Om ni inte minns så hade dom alltid en hel sektion enbart tillägnad till att skaffa brevvänner.

Men i varjefall; När vi skrev till varandra om något glatt så skrev vi typ alltid; "Vet du vad? Jag är så glad för jag har fått en yada-yada-yada". Jag kan inte minnas att vi en enda gång använde oss utav smiley`s i breven? Idag är det nästan livsviktigt att sätta in den där förbannade gubben på rätt plats, annars får folk för sig att man är sur, arg eller bara allmänt jävla elak. Nathalie och jag vi skrev faktiskt ända upp till våra tidiga tonår utan att bli oense en enda gång, den enda skillnaden på våra brev från barndomen och på dom från tonåren, var att dom från våra tonår inte luktade blommor och hade en bild av en häst med en blomkrans uppe i vänstra hörnet.

Men åter till ämnet, om jag t.ex skriver: "Du luktar hundavföring", i någons logg så skulle denne naturligtvis bli upprörd. Men... om jag skrev "Du luktar hundavföring :)" så blir responsen troligtvis helt annorlunda då personen inte tar detta på allvar och ser det som ett skämt. Men i breven från förr då? Hur förmedlade vi känslor när vi inte använde oss utav dom uppenbart glada figurerna?

På facebook t.ex om någon jag inte känner speciellt väl eller kanske inte alls, gör en uppdatering så kan jag inte alls avläsa uttrycket i det dom skriver, men däremot med människor jag känner kan jag nästan "höra" dom säga det, hur dom uttalar det, med vilken röst dom gör det och hur dom mår för stunden. Men allting ska vara snabbt numera, snabbt, snabbt! Snabbmat, snabbköp, köpa julklappar från internet och sms. Vi tar oss inte tid att lära känna någon längre, vi vet redan att denne gymmar varje tisdag kl ...6, säger vi. Vi vet redan vad han eller hon ska äta till middag, hur deras barn ser ut och hur gamla dom är. Snabbkommunikation.

Men jag har en nyhet till er kära läsare: Vi klarar inte av vårat eget tempo.

Vi går in i väggen, vi blir inlagda och vi går hos psykolog.

Vi blir dumma i huvudet av allt det här.

Det är min diagnos.

....";D".

-Dr. D.