Vilse.

Har precis lämnat Dante hemma hos Vile som ringde och så gärna ville leka. "Klart ni ska leka!", "Får jag prata med pappa så jag vet vart vi ska bara?". Vile gav luren till Jörgen och han påbörjade en invecklad beskrivning av vägen som vi skulle gå, eller ja, en invecklad beskrivning för att bara ligga 500 meter bort åtminstone.

Men sagt och gjort, vi tog på oss byxor, bh:ar, tröjor och diverse andra klädesplagg som uppskattas när man skall befinna sig ute bland folk. 7-8 minuter efter att vi gått var vi framme, inte alls så invecklat som han hade målat upp, en vänstersväng, en vänstersväng och en till vänstersväng så var vi framme. (Vet ni vart jag menar nu?)

Ungarna studsade glatt iväg som gaseller och jag fick inte ens så mycket som ett "Hej då" från Dante, men men. Efter vi bestämt en tid som han skall plockas upp begav jag mig hemåt igen, exakt samma väg som vi gick 2 minuter innan. Men när jag kom in i villaområdet fann jag mig plötsligt vilse, jag var omgiven av hus som inte fanns där på ditvägen. Så går det när man går och dagdrömmer med musik i hörlurarna, man svänger fel.

Jag provade att vandra tillbaka, men nej, det hjälpte inte. Jag irrade en stund innan jag slutligen hittade en äldre man på en byggställning som målade om sitt hus. "Förlåt, men skulle ni kunna visa hur jag kommer till *****?", "Javisst", svarar han, "Är du vilse?". Jag ger ifrån mig en generat "Ja det skulle man väl kunna säga", han ler lite förstående mot mig och säger "Ja men det är inte så lätt om man inte är härifrån!"... Då skämdes jag så mycket att jag ville sjunka igenom marken.  "Nej, det är ju inte det..." svarade jag och skrattade lite nervöst.

Så här är jag nu. Hemma i hemmet's trygga vrå. I min lilla, lilla stad som jag bott i hela mitt liv, men som jag tydligen fortfarande går vilse i.


Quick English Summary: I dropped my son off at his friend's house and on the way back i got lost, in my own hometown... I had to ask an elderly  gentlemen how to get back home, he thought i was an out-of-towner...