En tung fredag.

Natten till idag var en sömnlös en, när klockan ringde fem i morse var jag redan inne på ett okänt nummer koppar kaffe och hjärtat slog i en förfärlig, orytmisk takt. Dags att väcka barnet som faktiskt var pigg på att kliva upp. Fritids är tydligen lockande.

Vi spolar förbi de vanliga morgonrutinerna där jag berättar att jag lagat frukost och  diverse yada-yada-yada, vi spolar fram tills efter det att jag slutat jobbet och gått hem till mor för att dricka kaffe, spolar fram tills det att jag fick skicka iväg henne med ambulans. Min mor har nämligen extrema ryggproblem, den sortens problem som är långvariga och det inte finns något känt botemedel eller lösning till. Den sorten som säger "pang!" och sen ligger hon orörlig på golvet skrikandes i plågor. Jag har aldrig sett det med mina egna ögon förut, det har skett många gånger förut att själva paralyseringen slår till och hon blir liggandes i oförklarliga krämpor. Men det har alltid skett när jag inte varit där, så ja, jag vart lite chockad över att en människa faktiskt kan ge ifrån sig ett så blodisande skri, och där står man sen hjälplös och kan inte göra ett skit för att hjälpa henne. Det vara bara att kasta sig på telefonen, ringa 112 och sen sitta och se dum ut vid hennes sida tills ambulansen kom. Fan också, stackars Mamma.

Jag har inte hört något mer sen jag såg henne bak i ambulansen och dom smällde igen dörren, hon eller styvfar skulle höra av sig när det kom fram något nytt. Så här sitter jag och rullar tummarna.

Jag är trött nu, men någon sömn syns inte till än på många timmar. Dante däremot har somnat så sött i ett soffhörn, dold bakom sitt blommiga täcke och sitt långa hår. Älskade unge. ♥

Kanske borde jag laga någon mat, jag har inte ätit ännu idag.

-D.