Lördagen den Fjärde.

Inte fullt lika respektingivande som 'Fredagen den Trettonde', men dom har samma mening; Otur.
Efter att jag klivit upp imorse kände jag mig lite... "såsig", i huvudet. Och efter att jag bistert och helt utan framgång försökt stirra igång min kaffebryggare bestämde jag mig för att ringa Kent, dum idè när man har huvudet fullt av sås. "Hallå?", hörde jag honom säga i andra sidan luren. Jag försökte svara honom, men det enda jag fick fram var ett vansinnigt, hysteriskt fnittrande. Precis ett sådant fnittrande som en uppenbart desperat människa kan få fram när dom står på gränsen till vanvett. "Jessica? Vill du ha kaffe?", frågade han osäkert när han hörde den fnissande dåren. Jag fick tillslut fram ett "Ja-ha-ha-haaa" och for sedan ut som ett skott genom dörren utan vare sig vantar eller mössa i kylan. (Fy fan vad kallt det är idag förresten?!)

Väl framme skulle jag försöka få av mig skorna, men en bit av dragkedjan hade tydligen trillat av under vägen. Fången i min egen högersko började det igen, det desperata skrattet. Jag hörde Lisen oroligt säga "Du bör nog gå och se till henne, det låter som det är panik". Så efter att Kent bändit loss mig ur min sko med hjälp av en tång fick jag äntligen dricka mitt förbannade, jävla kaffe. Lisen vart istället serverad tè, och frågade Kent vad det var för smak. Såshjärnan svarade åt honom; "Jordgubb och Cyanid" svarade jag och stirrade rakt ut i tomma intet utan att egentligen veta om att jag pratade överhuvudtaget. Då kom det igen, vansinnesskrattet, högt och jävligt ljudligt. Lisen hejdade sig i tè drickandet för fnissa fram ett; "Vilket jävla psykfall du är" innan hon återgick till sörplandet. Dock med viss tvekan.

...Efter det handlade jag. Duktigt.

-D.