Jag är Kaos.

Mitt boendestöd har precis varit här, och för er som inte vet vad det är bör jag kanske utveckla mig lite; Dom är helt enkelt ett stöd i vardagen för allt vi kan tänkas behöva hjälp med. Dom hjälper mig bl.a att bygga upp rutiner och ser till att jag håller dom, sköter eventuella papper och telefonsamtal med myndigheter, pushar på mig när saker som jag själv inte ser behövs göras, påminner om att boka tvätt-tid, sopa golven om jag missat o.s.v. så att jag ska slippa få panik när någon oförvarnat plingar på dörren så att jag i ren panik kastar in de smutsiga strumpor som ligger framme i t.ex ugnen, där jag sen glömmer dom och rostar dom på medelhög värme tillsammans med stripsen. Dom är även ett psykiskt stöd, dom springer inte runt här som gestapo och säger "gör det, det och det". Jag kan prata av mig med dom om saker som jag inte kan prata med någon annan om och som faktiskt förstår, eller bara dricka en kopp kaffe och babbla en massa tjohej.

För faktum kvarstår att jag är kaos, ni är ordning.

Men vem är det egentligen som säger att mitt sätt är fel? Nedärvda traditioner av borden och måsten för det första, som hela samhället så gott som är uppbyggt på. Men det är inte så jävla felfritt som ni tror, det orsakar en hel del stress och ångest. Jag mår inte på något sätt dåligt för att jag är kaos, jag mår dåligt för att jag förväntas vara ordning för att passa in, jag förväntas vara något jag inte är, eller ens kan vara. Det sägs att för att vi ska "fungera" så behöver vi ordning och strikta rutiner. Det är inte helt sant. Vi behöver ordning och rutiner för att fungera som er. Och med hjälp av just boendestöd så behöver jag varken vara det ena eller det andra.

Jag är varken kaos eller ordning längre.

Jag står någonstans i mitten.

Ett slags balanserat tumult.

-D.