2012-02-17

Som en slägga i ansiktet.


Jag har gråtit mig igenom två nätter... två hela jävla nätter av hjärtslitande sorg, ofattbar saknad, och en ångest som sliter själen i stycken, bit för bit. Verkligheten har kommit ifatt.

Faktiskt så har jag kännt ett enormt självförakt för hur snabbt jag tog mig igenom sorgearbetet vid mina morföräldrars bortgång. ...Jag har nog alltid betraktats som en ganska sorgelös person av min omgivning, sett saker ur synvinklar som de flesta människor inte ens tänker på. Men nu vet jag, att det har bara varit en omväg. Nu när allt tungt jag gått och bärt på så oändligt länge äntligen kommit fram ur skuggorna och livet börjar ordna till sig, då tornar sorgen upp sig som ett ånglok som far framåt i en fruktansvärd fart medans jag ligger fastbunden vid tågrälsen och ser det komma. Det kan inte hejdas. Det har aldrig varit borta, det har bara legat på hög, för mycket saker att itu med samtidigt.

Jag börjar förstå varför jag sovit så dålig ett tag nu, varför jag drömmer oroliga drömmar som handlar om att se till att mina vänners mormödrar är säkra. Jag har förträngt det så pass mycket att jag inte kunde identifiera det längre när det smög sig på; Sorgen, ångesten och saknaden.

Om jag bara kunde gå tillbaka i tiden och göra en enda liten extra jävla almanacka den där julen, om jag bara kunde gå tillbaka i tiden och tacka dom ett par gånger till för den där extra stora, årliga marknadspengen som jag aldrig fick berätta för någon om. Det var bara våran lilla hemlighet...
Nu när jag i efterhand vet hur dåligt ställt dom hade det vill jag inget hellre än att gå tillbaka och återlämna dom. Jag vill gå tillbaka i tiden och hindra mig själv från att flytta... hindra mig själv från att flytta så långt ifrån dom, så långt bort ifrån mormor när vår kontakt äntligen hade börjat byggas upp igen och hon kom oftare och oftare och hälsade på. Fy fan för mig... fy fan säger jag bara!

På dagarna är jag den ensamstående, starka mamman med stenansiktet. Hon som inte vill visa sin son det svaga lilla barn som ligger och gråter sig till sömns på insidan. Och när han gått och lagt sig... då börjar mardrömmen. Då kryper jag in under handfatet i fosterställning, gråter och kväver de ångestfyllda skriken tills jag blir så utmattad att jag somnar.
...Vad fan är jag för nånting?

-D.

2 kommentarer:

  1. Du är en människa som precis som alla andra försöker få det att funka. Du fattade de beslut du trodde var bäst med de förutsättningar du hade där och då. Mer än så kan ingen göra.
    Men jag förstår dig och din ångest. Jag hoppas du hittar en väg att förhålla dig till det innan den äter upp dig.
    Och själv gråter jag inför mina barn om jag behöver det. Det viktiga är att prata med dem så de förstår att mamma kan vara ledsen och att de inte alls har någon del i det. Min äldste son är 9 och han vet att jag är ledsen och trött ibland, men han vet också att jag aldrig någonsin är ledsen och trött på honom så han brukar ta det med ro. Vi tröstar varandra när vi behöver det, för han vet att han inte äger ansvaret att lösa själva problemet för mig. Framtiden får utvisa om jag gör fel som är mig själv på riktigt inför mina barn.
    Jag håller på dig. Du är vad du är och får du bara vara det med stöd från andra och tid till eftertanke är du allt du behöver vara.

    SvaraRadera
  2. Det är nödvändigt att sörja även om det känns som en svart avgrund som aldrig tar slut!och fast man tycker att tiden går, så känns det ändå som det hände igår. Men tiden läker alla sår som det så fint heter säger dom som vet och vi får hoppas det iaf! älskar dig mitt <3

    SvaraRadera