Satan's jävla apekatt!
Jag har precis kommit tillbaka efter ett möte med skolan, angående Dante.
Tyvär, så verkar det inte bättre än att Dante följer i sin mamma's fotspår. Problemen hopar sig och han är lite av en ensling, leker besatt med en enda leksak, i det här fallet ett brädspel, och om ingen vill spela det med honom så går han under för sig själv och leker ensamt i tysthet. Precis som jag gjorde, fast jag föredrog faktiskt att ha det just på det sättet. Försöker man övertala honom att leka med något annat så ger han det ett tappert försök men tappar intresset inom bara några enstaka minuter. Precis som jag. Det är alltid bara en sak som gäller, aldrig fler. Endast en.
Skillnaden på mig och honom är dock att jag var ett väldigt... våldsamt barn. Jag visste att jag var annorlunda, och det gjorde även andra. Men när dom försökte påpeka det eller på något sätt trycka ner mig och få det att verka som något dåligt gjorde dom det bara en gång också. Jag hamnade ofta i trubbel, ofta.
Tonåren var som min egen lilla skärseld med slagsmål, poliseskorter och rättegångar. Det har tagit mig många år och enorm ansträngning för att kontrollera den delen av mig, hon är glömd och begraven. Ibland bubblar hon upp som lava i ett vulkanutbrott, men jag har lärt mig att lägga locket på och kasta tillbaka subban ner i avgrunden där hon hör hemma.
Dante har samma problem som jag i skolan, dock hackar dom på honom för att han är kort och kanske just för att han är lite socialt... öhm, "udda". Men barnet är sorgligt nog rakt igenom god, han skulle aldrig skada någon annan med avsikt och drar sig hellre undan än att konfrontera eller ens bli arg. Något dom förbannade ungjävlarna drar nytta utav, han är som en slagpåse som bara hänger där och väntar på smällarna.
Jag önskar faktiskt, att den sidan av mig jag hatar, kunde få synas lite i honom. Bara lite, så han kan stå upp för sig själv och inte låta sig tryckas ner. Varför kan han inte bara bli förbannad, fräsa till eller vid extremare fall dra iväg en hårt sluten näve och lära aset att här har du fan inget att hämta! ...Fast om han också ärvt min motorik så kan det vara katastrofalt, jag vet inte hur många gånger jag siktat på att ge en ordentlig blåklocka och istället gett dom en redig smocka på adamsäpplet. Ganska effektivt det med i och för sig.
Jag vill naturligtvis inte att han ska slåss, jag vill inte att det ska gå så långt, men han kan inte heller låta sig behandlas som skit livet ut. Jag vill bara att han ska ryta ifrån, ordentligt. Mitt hjärta går i tusentals bitar när får jag hämta ett ledset barn från skolan, ett barn som inte vill annat än att passa in.
Och nu verkar det inte bättre än att han håller på och bli sin mor's avbild, då kommer han aldrig få passa in. Jag går sönder inombords! Ge fan i mitt barn era förbannade ungjävlar innan jag kommer och tar er!!
-D.
