Maxat paranoid.

Nu är här fint och städat. Disken är diskad, och hör och häpna; granhelvetet har äntligen åkt ut med toppen före. Mmm, bara en sådär två veckor sent, men ute är den i varjefall. Ordningen är återställd.

Kent och Ellie gick just hem efter ett besök som var fyllt av tv-spel, kaffe, kakor och en hel del skratt. Ungarna käbblade, busade och jävlades på det sätt barn gör bäst. Kent och jag försökte föra en konversation över allt oväsen men det är inte alltför lätt när man har två levnadsglada ungar speedade på kakor och saft mittemellan. ♥ "Åh, din galna kvinna!" skrattade Dante när Ellie kittlade honom för att försöka få tag i den styrande dosan. Kent satte nästan kaffet i halsen för att inte skratta och Ellie försökte fnissandes förklara att hon var ju inte alls en kvinna, utan en tjej. Tror dock inte det gick riktigt eftersom att han fortfarande låg och kved sig av skratt utav Ellie`s fortsatta kittlande.

Mitt i allt tumult tittade jag upp emot dörröppningen och tyckte mig se en person som försvann bakom hörnet, följt av ljudet av en dörr som stängs. Jag kastade mig ur soffan och upptäckte till min förskräckelse att dörrhelvetet var olåst. Jag kollade igenom kikhålet för att se om någon fanns där, lyset var tänt i trappuppgången men det kan ju vilken av grannarna som helst ha tänt, då sprang jag till fönstret för att se om någon gick ut genom porten, men man kan inte se helt bra i både mörkret och i den dåliga vinkeln från mitt köksfönster. Gick in till vardagsrummet igen apatiskt stirrande med skräck i ögonen i hopp om att få några betryggande ord från Kent om att det bara var föreställning, det fick jag inte. "Då får du nog fan spika igen dörren inatt!" sa han bara.

Tack som fan!

Tro fan att man kan sova nu, det blir till att ligga på helspänn med en kökskniv under huvudkudden och rycka till vid minsta lilla ljud, så ring för fan inte på dörrn ikväll!

-D.