Ni kan kalla mig Kenny.

Liksom Kenny är förutbestämd att dö i varje avsnitt utav 'South Park' verkar jag också vara förutbestämd att klanta mig minst en gång per dag. Vare sig det gäller gårdagens ölexplosion när skiten gled mig ur händerna, klappa rakt in i en helfigurs spegel, eller dagens "sparka-på-vad-jag-trodde-var-en-trasig-stolpe-som-stack-upp-ur-marken-men-som-visade-sig-vara-en-frusen-hundskit" så verkar det inte bättre än att det är precis så mitt liv kommer att se ut tills dagen jag dör. Om det beror på min medfödda brist på motorik samt kordination eller om detta bara är min lott i livet kommer nog föralltid att vara en gåta. Irriterande är det i vilket fall.

Vi kom precis hem efter att ha spenderat eftermiddagen hos Familjen Weidt. Under tiden jag drack kaffe och snackade nörd tillsammans med Daniel, Linda och Lisen försökte Kent lära min son hur man spelar WoW. Inte det lättaste när Dante finner att det roligaste man kan göra i spelet är att dö och sen skratta högt när han ser Kent's uppgivna min. På vägen hem stannade vi på nöjes och införskaffade en flaska Redbull till mig och en ny film till Dante; Draktränaren, som vi tänker se på tillsammans efter att vi fått i oss lite kvällsmat och plockat iordning gympakläder o.s.v tills imorgon.

Så nu borde jag sätta lite fart.

-D.