Att vara en hjort bland jägare.

När jag låg i badet i ett massivt berg av skum så endast näsan och ögonen tittade fram i den vita massan började tankarna att vandra, jag hatar att bli lämnad ensam med mina egna tankar, jag tycks inte kunna undkomma dom hur mycket jag än anstränger mig. Tusentals tankar om allt jag inte vill tänka på, bland annat detta:

Under gårdagskvällen skickade jag mitt månatliga meddelande till min gode vän K, under 2 års tid nu har jag skickat ett meddelande varje månad i ett svagt desperat hopp om att en dag få ett svar tillbaka. Det händer aldrig, men jag ger aldrig upp, det älskar jag honom alldeles för mycket för, det finns bara en som han, och den underbara människan är.. ja rädd är nog fel ord att använda, men skygg för sin omvärld. Det har till och med gått så långt att ingen, och då menar jag ingen, förutom hans mor kan få kontakt med honom, inte ens hans närmaste vänner. Jag saknar honom så jävla mycket, det värker i mitt hjärta när jag tänker på honom och alla fantastiska stunder vi haft tillsammans.

Men nu när jag låg i badet och tvingades konfronteras med mina egna tankar kom jag plötsligt på att jag förstod honom, jag önskar innerst inne att jag kunde göra samma sak som han har gjort, låsa in mig i en mörk lägenhet, aldrig träffa någon förutom de som man har ett blodsligt och alltför kraftfullt kärleksband med, familjen. 

Jag vet hur det känns att känna sig som en vilsen hjort som på något sätt lyckats ta sig in på den mänskliga civilisationens gator, känslan av att skyggt gå runt och känna att alla runt omkring en inget annat hellre vill än att sätta en kula i bröstet på en, men det får dom inte; Det är inte säsong för det. Och samtidigt inse att man är fast där, man hittar inte ut ur det fientliga samhället som man på något sätt omedvetet snarat in sig i. Det är en skrämmande värld vi lever i, och tror ni mig inte så öppna en tidning, vilken som helst, dom är totalt nedsölade av den fientlighet jag pratar om.

Jag är en hjort i en värld full av jägare, och jag hoppas bara på att en dag, så ska den andra hjorten våga sig fram, så vi återigen kan få vara skygga tillsammans. 

Jag tänker på dig varje dag, jag hoppas att du läser det här någon gång. 

Jag vill inte vara ensam längre.

-D.