Hemma, dags för att slappna av, låta allt det jag såg sjunka in och ta itu med det.
Det var som att kliva in i en byggnad i Silent hill, vart man än tittade så var det sönderbränt, brunt och flagnat, eller nedsotat, infernalisk förödelse var man än vände blicken. Allt var kaos, upp och ner och ut och in. Att någon en gång bott där var svårt att föreställa sig när jag gick i de sotiga ruinerna och såg på de smälta ting som en gång var mina morföräldrars saker. Morfars askkopp stod kvar på på bordet, med fyra fimpar kvar i, det var allt han hann röka den förrädiska kvällen, fyra stycken... han som lätt kunde röka ett paket per kväll. Under vardagsrumsbordet låg ett omkull vält glas som fallit till golvet, och ytterligare ett på bordet, täckta i en brunaktig tjära. Glasen dom drack ur samma kväll.
Vart man än satte sina fötter så fanns där krossat glas, is, en omkull vält möbel eller brända plankor som fallit från taket.
Jag gick upp för trappstegen som ledde till övervåningen, man skulle ju kunna tro att det var mindre förödelse där, men jag hade fel. Lågorna hade lyckats hitta dit också.
Jag gick in i det rummet som jag en gång i tiden sov så ofta i, det var inte längre den fridfulla lilla fristad som jag en gång mindes, elden hade förvandlat den till en skräck-kammare, ett stort hål i väggen gav en klar sikt in till badrummet, där fanns ingenting kvar att rädda. Jag vände om och gick igenom hallen in till deras sovrum, sängen dom en gång sov i var täckt av möbler och en inslagen dörr, det var också i den sängen, mormor somnade in... jag ville brista, gå sönder i tusen delar och bli ett med huset.
Dom syner jag fick bakom ögonlocken vill jag inte ens berätta om, jag börjar gråta av att bara tänka på dom nu, när det fått sjunka in en liten stund. Vi gick in till garderoben där det stod gamla filmer som kunde räddas ur sina halvt smälta fodral som vi tog med oss ut, men innan vi åkte hem tog vi en sista titt på nedervåningen.
Det var då jag förstod varför jag drogs till huset igår, varför jag överhuvudtaget skulle dit.
Hela huset har redan nogrannt sökts igenom av mamma, ronny och robert, varenda liten tum, men jag lutade mig ner vid några filmer under den gamla tv:n för att se om där fanns någon att rädda, och där... där stod det två breda album, fotoalbum. Jag tog tag i den ena och öppnade upp den försiktigt, tiden kändes nästan som om den gick i slow motion, där dök ett foto upp på mig, lina och mormor där vi alla står med varsit fånigt leende på läpparna. I lite chock för att ingen tagit reda på dom tidigare sa jag högt till mamma som stod med ryggen vänd mot mig vid det gamla vitrinskåpet och pillade på en nedsmält speldosa i ett försök att få den att spela en sista gång; "Nämen, åh, vad fint..", hon säger förvånat "Vadå?" utan att vända sig om med blicken fäst vid dosan, jag går fram till henne med albumet i handen och visar henne vad jag hittat.
En sån glädje som jag såg i min mammas ögon och ansikte när hon tittade ner på albumet är nog inte vanligt att man får uppleva i vår dystra tidsålder, "Vad i?! Var hittade du den?!", "Det är två stycken." svarar jag och går och hämtar den andra och överräcker till henne.
Jag är så tacksam över att få sett henne i det euforiska tillståndet, jag har nog aldrig någon sett något liknande, det var en slags lättad, chockad, överlycklig glädje som spreds över hela ansiktet på henne.
Tydligen har både hon, ronny och robert varit i det skrymslet och tittat med ficklampor, men inte sett dom. Hade jag inte noterat dom, hade dom försvunnit in i glömskan tillsammans med huset när det rivs. Där bland all bråte och aska, fanns en liten fågel fenix i form av två fotoalbum.
Jag skulle dit för att hitta dom albumen, det är jag mer än övertygad om. Och jag är inte ensam om det.
Allting har en mening, allt som syns, allt som hörs, allt vi tror oss se. Det är min bergsfasta tro och övertygelse, sen får vilken självutnämnd, allvetande skeptiker som helst säga vad dom vill, inget kan ändra på det jag vet är sant.
Ha en fortsatt bra eftermiddag, så återkommer jag till kvällen.
-D.
Dom syner jag fick bakom ögonlocken vill jag inte ens berätta om, jag börjar gråta av att bara tänka på dom nu, när det fått sjunka in en liten stund. Vi gick in till garderoben där det stod gamla filmer som kunde räddas ur sina halvt smälta fodral som vi tog med oss ut, men innan vi åkte hem tog vi en sista titt på nedervåningen.
Det var då jag förstod varför jag drogs till huset igår, varför jag överhuvudtaget skulle dit.
Hela huset har redan nogrannt sökts igenom av mamma, ronny och robert, varenda liten tum, men jag lutade mig ner vid några filmer under den gamla tv:n för att se om där fanns någon att rädda, och där... där stod det två breda album, fotoalbum. Jag tog tag i den ena och öppnade upp den försiktigt, tiden kändes nästan som om den gick i slow motion, där dök ett foto upp på mig, lina och mormor där vi alla står med varsit fånigt leende på läpparna. I lite chock för att ingen tagit reda på dom tidigare sa jag högt till mamma som stod med ryggen vänd mot mig vid det gamla vitrinskåpet och pillade på en nedsmält speldosa i ett försök att få den att spela en sista gång; "Nämen, åh, vad fint..", hon säger förvånat "Vadå?" utan att vända sig om med blicken fäst vid dosan, jag går fram till henne med albumet i handen och visar henne vad jag hittat.
En sån glädje som jag såg i min mammas ögon och ansikte när hon tittade ner på albumet är nog inte vanligt att man får uppleva i vår dystra tidsålder, "Vad i?! Var hittade du den?!", "Det är två stycken." svarar jag och går och hämtar den andra och överräcker till henne.
Jag är så tacksam över att få sett henne i det euforiska tillståndet, jag har nog aldrig någon sett något liknande, det var en slags lättad, chockad, överlycklig glädje som spreds över hela ansiktet på henne.
Tydligen har både hon, ronny och robert varit i det skrymslet och tittat med ficklampor, men inte sett dom. Hade jag inte noterat dom, hade dom försvunnit in i glömskan tillsammans med huset när det rivs. Där bland all bråte och aska, fanns en liten fågel fenix i form av två fotoalbum.
Jag skulle dit för att hitta dom albumen, det är jag mer än övertygad om. Och jag är inte ensam om det.
Allting har en mening, allt som syns, allt som hörs, allt vi tror oss se. Det är min bergsfasta tro och övertygelse, sen får vilken självutnämnd, allvetande skeptiker som helst säga vad dom vill, inget kan ändra på det jag vet är sant.
Ha en fortsatt bra eftermiddag, så återkommer jag till kvällen.
-D.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar