Nattliga observationer och funderingar.

Jag har precis stoppat in en snus, så nu måste jag underhålla mig lite tills jag äntligen får lägga huvudet på kudden och sluta ögonen och fara iväg in i drömmarnas värld. Haha, inatt hade jag förresten en väldigt realistisk dröm om en vän till mig, den var så verklig att jag faktiskt kunde känna ett pirrande i kroppen, inte alls obehaglig på något sätt utan den var faktiskt väldigt ..."mysig" kanske man skulle kunna säga. Den dök upp nu helt hux-flux i huvudet när jag började tänka på att få drömma. Hoppas jag drömmer samma dröm inatt igen. :)

Dante ligger här brevid och gnyr till ibland, och ibland gnyr han till eller halv-gråter i sömnen, som i en slags drömterror, usch stackars lillen... det har varit alldeles för mycket förändringar för honom den senaste tiden, inte bara den senaste tiden heller utan alldeles för mycket har nog skett under hans korta lilla liv. Han saknar sin pappa så fruktansvärt mycket, och jag vet inte längre vad jag ska säga, eller ens hur jag ska trösta honom, och nu saknar han inte bara sin pappa utan han saknar morgan väldigt mycket också, det märker jag på honom och han säger det också ibland. Det är inte lätt att förklara för ett barn hur kärlek fungerar, att ibland finns det stunder i livet då man inte har något val, hur mycket man än älskar någon, den enda kärleken jag har kunnat förklara för honom är den som han och jag delar, den gränslösa, den utan ett slut. Och den förstår han, varje dag tittar han någon gång till på mig med en söt liten beundrande blick och med en sån kärlek i rösten så att man nästan blir gråtfärdig, och så säger han "Jag älskar dig mamma", eller "Kan jag få en puss och kram?". Han vet att mamma försvinner aldrig, hon är alltid där, 24 timmar om dygnet, har alltid varit det och kommer alltid att vara det, det är bara han och jag nu, eller på något sätt så känns det som om att det alltid varit så, och det har det också på ett sätt, det har alltid varit han och jag mot världen. Han är min, och jag är hans. Vi behöver ingen annan, men det är väll klart som fan att ens hjärtat krossas när man hör sin son snyfta i sömnen?! Jag sitter här med gråten i halsen efter att lyssnat på hans hjälplösa, tysta gråt.

Jag blir så jävla, förbannat arg, han förtjänar inte det här! Usch och fy fan...

Nu satte jag mig precis hos honom när han vaknade till i ett ytterligare yrvaket gråt, jag frågade; "Men vad är det gubben?" och strök honom på ryggen, han tittade sig förvirrat runt i kring och snyftade fram "Jag har studsat för mycket!", "Nej då, det har du inte, det var bara en dröm." svarade jag, höll om honom och strök honom över huvudet när han vart nästan panikslaget ledsen, "Nej! Det var ingen dröm!". Han är helt övertygad om att det inte var någon dröm, att det var på riktigt, att han studsat sig själv till ett panikslaget gråt. Sen lade han huvudet på kudden igen och somnade blixtsnabbt om. Heaven, help me.

Det vart uppenbarligen ett sentimentalt och allvarligt inlägg detta, men sådana måste man ju också ha, och det kommer ju direkt ifrån hjärtat så vad är det som är så fel med det? Som min mamma säger "Man får vara ledsen om man vill, man får vara arg också om man vill, man får skrika", och det är det min blogg är till för, få ur mig alla mina känslor, vare sig det är rädsla, glädje, sorg eller ilska. Inte bara "Idag har jag skurat golvet med en ny mopp från Vileda". Det här är jag, jag är en härdad människa som har upplevt alltför mycket sorger och hemskheter i sitt liv, men jag är också en ganska klok människa, så därför förstår jag också att utan känslor och upplevelser, bra som dåliga, hemska som underbara, sorgliga som roliga, är en del av livet, och utan dom står vi bara stilla i ett vaccum utan varken glädje eller sorg, vi utvecklas utav våra känslor och upplevelser, hur hemska eller hur underbara dom än må vara, till starkare, kraftfullare individer som är redo att möta det som komma skall.

Vi ges aldrig mer än vad vi kan hantera.

-D.