Fun with Dick...

..and Jane, ska jag titta på 21.00. Hahaha! Erkänn att ni trodde att det skulle handla om något annat?

Jag har tagit mig en välbehövlig tupplur på eftermiddagen och efter det en jäkligt god, ordentlig middag så nu känner jag mig lite piggare, vaccumet har lättat lite så att säga.

Eftersom att Dante-man ska till brorsan imorgon och leka med kusinerna åkte han rätt in i duschen efter maten och stod och småsteppade hela tiden och yla "Tihihih, det kittlaaaas". Men nu är han ordentligt inbakad i sin morgonrock och ett par gräsligt tajta kalsonger och glyser på "Bolibompa" så då tänkte jag passa på att lägga mig här och skriva lite. Fast det har ju faktiskt inte hänt så gräsligt mycket under dagen då mitt extremt pressade schema bestod av "Tupplur" och "Äta" så jag improviserar bara lite allteftersom jag skriver, så: tideli-di, tideli-dum, min medicin gör mig lite flum!

Jösses, här sitter jag och småfnittrar till mitt eget tok-dåliga rim, är det ett tecken på galenskap eller att medicinen fungerar? Nåja, jag är nöjd med vilket, som min bakfulle vän sa igår i telefonen när jag berättade att jag färgat håret svart igen och att det var skönt att känna sig normal igen, "Hahaha, du kommer aldrig att bli normal!". Och det hade han fullständigt rätt i, antagligen mer än han anar, så därför tänker jag nu citera Tim Burtons`s "Alice in wonderland";

 "I'm afraid so. You're entirely bonkers. But I'll tell you a secret. All the best people are."

And ain`t the fu**in truth?! Trots allt, dom människor som står mig närmast hjärtat (åtminstone dom flesta) är kompletta dårar, och det är tur det, annars skulle livet vara vansinnigt tråkigt, så släpp lös er galenskap, let it run wild för satan!

Jag kanske börjar spåra ur lite nu, men det är ju min blogg så; H-a-h-a!

Men nu ska jag vara lite seriös, som ni antagligen sett i bloggen och antagligen är trötta som fan på att läsa om så är det dagen D imorgon, på med dom propra kläderna och hälsa artigt på släktingar som man inte träffat på åratal, och i vissa fall, släktingar som man inte träffat på ett decennium, och vissa har jag banne mig inte träffat alls. Jag finner det lite skumt att det ofta krävs tragedier för att samla en släkt, under högtider och födelsedagar så är det ju oftast bara dom närmaste i familjen som samlas, men när någon går bort så samlas hela tjocka släkten för att vinka av denne och önska den lycklig resa, men när man är i livet så behövs det inte... eller? Äh jag vet inte, huvudet är lite in och ut för tillfället så jag ber om ursäkt om det låter snurrigt, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar. Det är bara ...weird, i mina ögon.

Men anywho, nu har jag fått pladdra av mig lite om både seriösa och oseriösa tankar så nu är min skrivartörst för tillfället helt tillfredställd, jag återkommer säkert inom kort.

-D.