Den döve och den blinde.

"Fejja, kom hit.", "Feejjaaa?!", "FEEEEEJJJJAAAA!!"

Detta är vad grannarna just hörde när jag försökte ropa in en skällande, stendöv tax som skällde halvhjärtat på den hotfulla postbilen som just åkte förbi. Efter det sista ilskna vrålet vände hon nonchalant det gråa, rufsiga ansiktet mot mig och tittade oförstående på min mun som tycktes ropa något, men eftersom att hon inte kunde höra vad det var den ilsket studsande varelsen med kräftrött ansikte försökte förmedla antog hon att det var nog inget viktig och lufsade vidare igenom snön för att undersöka om det kanske låg något riktigt smaskigt vid fågelmaten.

Samma procedur som alltid när det är dags att ropa in hunden.

 Det är det bara hon och jag hemma, den döve hunden, och den blinde människan.

Jag har plockat ur torktumlaren och vikt tvätten, plockat i lite i diskmaskinen och ska alldeles strax dammsuga, och nu sitter jag och tittar mig runt omkring om det finns något mer som borde göras, men jag ser inget, men jag vet att om jag frågade mamma så skulle hon kunna peka ut sjutton saker bara i köket som behövs göras. Ibland verkar det som om mina ögon inte fungerar likadant som andra, "normala" människors. Men jag är ju inte blind, det är det som är så bizzart med det hela, vad är det för fel på min syn som gör att jag inte ser det andra ser, och varför jag ser saker som inte andra gör?

Det är så jävla frustrerande. Man blir arg och frustrerad på sig själv jämt och ständigt, eftersom att man vet att andra runt omkring en drabbas utav det och för dom är det ännu mer frustrerande.

Nåväl, nu ska jag ivarjefall dammsuga, och när dante kommer hem ifrån marita ska vi ut och ta en sväng i pulkabacken innan det är dags för att titta på "Transformers".

"Project J", signing off.
-D.