Ett par självdestruktiva steg.

Hemma igen, det vart en udda promenad ska jag säga.

På vägen ner mot byn njöt jag av den sköna luften runt omkring mig, tittade på de snötäckta granarna och var allmänt tillfreds med stunden, men när jag kom till affären ville jag inte sluta gå, stegen ville bära mig vidare mot ett utbränt hus som som en gång var mina saliga morföräldrars hus, så jag fortsatte. Jag svängde av vid en vägkorsning och och började vandra upp längs den lilla skogsstig som jag alltid brukade ta som barn när jag skulle hem till dom, jag brukade alltid finna den lilla stigen så fridfull och vacker, tät skog med en liten porlande bäck halvvägs igenom, jag kunde fastna där i timmar och leka, titta på grodorna i bäcken och klättra i träden, men nu fann jag den bara störande, den var nästan hotfull även om den inte förändrats mycket alls. När jag kom till slut av stigen och såg gatan dom bodde på tog det tvärstopp, hjärnan hejdade mig och skrek "Vänd om ditt självdestruktiva mongo!", så där stod jag i skogsdungen och såg allmänt fånig ut en stund medans hjärnan och hjärtat kompromissade om jag verkligen skulle fortsätta gå.
Jag vände om, jag gick ner längs stigen igen och gick tillbaka till affären, köpte snus och en "Monster" energidryck och vacklade sedan hemåt.

Nåväl, lite frisk luft fick jag ju ivarjefall.

-D.