Här ligger jag nu, trött och orkeslös, men ändå inte så pass så att jag kan sova.
Det är nu dom börjar smyga sig på, tankarna, tankarna om allt jag inte vill tänka på, ...men vet ni vad?
Den här gången verkar det inte vara fallet, jag har bra tankar, positiva tankar som ser fram emot en ny morgondag. Jag tänker på hur tacksam jag är över att ha en sådan fin, kärleksfull och hjälpsam familj, jag är tacksam över att jag har en sådan genuint, godhjärtad son, tacksam över att ha tålmodiga, accepterande vänner som alltid finns där när världen kastar allt för hårda stenar på mig, då finns dom där, som skyddande kraftfält. Jag är tacksam över så oändligt mycket, vattnet vi dricker, marken vi går på, taket över mitt huvud, och syret vi andas.
Granarna och tallarna utanför fönstret svajar och skapar spökliknande, vackra siluetter, det är svårt att slita blicken från dom, det är så avslappnande att i stillhet bara iakta , betryggande. Och jo, tro på fan att jag är tacksam över dom också. ...kort sagt, jag är tacksam över att vara vid liv, över att få utvecklas. Det är inte alla som är så lyckligt lottade.
Nu tänker ni, "nu har hon överdoserat sin kvällsmedicin".
Jag har inte ens tagit den, och ändå känner jag mig tacksam och lycklig, det jag känner just nu är för en gångs skull inte en kemiskt framställd glädje, och det är det framförallt, som gör mig så fridfull, jag känner mig för första gången på väldigt, väldigt länge, levande.
För nu har jag fått svaren jag behövde, ett öde väntar på mig därute någonstans, och jag tänker finna det, och följa det.
-D.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar