Förgrömmade unge.

Efter vårat möte i stan följde Dante med marita hem en stund för att leka, jag bad marita ringa när han gick hemåt eftersom att mor sover ännu och dörren är låst.

Och för en pytteliten stund sen ringde marita och sade "Så nu är han på väg hem, han ska bara ta på sig skorna först". Okidoki, svarade jag och gick ner i köket och tittade ut genom köksfönstret i väntan på att få se den söta lilla reflex-mössan. Men efter en kvart... fortfarande ingen unge. ...Här börjar jag gå få lite smått panik och trär på mig dojorna och halkar iväg ner efter gatan till marita för att se om han är kvar.

Hon öppnar i morgonrock och ser lite förvånad ut, "Är han kvar här?!" frågar jag flåsande. Då ser hon ännu mer förvånad ut, "Nej men, har han inte kommit hem? Jag sa ju till honom att gå direkt hem!".

Jag kastar ur mig ett listet hastigt "Ok hej!" och far vidare ned för gatan vidare till Lina som jag såg just kommit hem och tänkte att han kanske tulltade vidare dit och kastar upp dörren och möts av dånande reagge-musik och en glatt smörgåsätande lina som säger "Hej?". Samma fråga där, och jag får ett negativt svar, men denna gången drar även lina på sig dojjorna och vi skyndar ner till Dorota och ser om han kanske har smygit sig in där.

Nej, inget barn, bara en glad dorota.

Vi glider ner till det sista huset där han möjligtvis kan vara, och vilket egentligen är det mest uppenbara valet, men jag trodde ju han var på dagis kiddot. Hos grannen och dante`s bästa vän Jonathan finner vi den lille rymlingen som får sig en liten bassning för att ha försvunnit iväg utan att säga till först, men nu vet jag ivarjefall vart han är och det är tur för den lilla apekatten att han har en sån godhjärtad mor annars hade han fått sig ett ryck i örat och dragits med hem. Men han fick vara kvar.

Förgrömmade unge!!!

Kul start på eftermiddagen, och jag glömde ju berätta imorse om min lilla "morgonincident".

När mor kom hem skickade hon ett meddelande att nu var hon hemma och jag kunde komma ner och brygga kaffe som jag bett henne om. Sagt och gjort, jag släpar mig yrvaket ner, kokar några koppar, öser upp i termosen och släpar mig upp för trappan igen med en kopp och en termos i famnen.

Men när jag kommer upp i hallen är det bläcksvart, det går verkligen inte att se ett jäkla dugg, men någonstans därframme ser jag något som ser ut som ljuset från en dörröppning.

Jag går i helt vanlig fart mot dörren och då: "Kablaaam!". Det var inte en dörr, det var den förbannade helkropps-spegeln som jag just kutade in i och klappade i både panna, termos och ja, precis allt egentligen.

Det var en ondsint, dåligt placerad optisk illusion där mitt i hallgången tycker jag...

 Det ömmade lite, och det lät också kan jag säga. Då hör jag mor från nedervåningen; "Vad gör du!?"

"Äh, jag sprang in i spegeln." svarar jag lite smått förvirrat och känner febrilt efter väggen efter ett dörrhandtag, jag lyckas till slut finna dörren in till rummet och får äntligen dricka mitt efterlängtade kaffe, men helt smärtfritt var det inte! 

Nu ska jag alldeles strax gå ner för att brygga mer kaffe för nu är det snart dags för mor att kliva upp.
-D.