Hellride.

Nu ska jag snart sätta mig på bussen, åka till lindesberg och sätta mig i ett sterilt väntrum och tålmodigt rulla tummarna tills psykologen behagar ta emot mig. Tur att det finns en snabb-kaffe automat i väntrummet annars hade jag nog varit tvungen att sitta och göra små vassa pappers-flygplan av gamla "Hänt i Veckan" och pricka receptionisten i ögat bara för att slippa klättra på inredningen.
Samma procedur som alltid, jag vet redan hur det kommer att gå; Hon sticker ut näsan genom dörren med glasögonen på nästippen och tittar på mig som om hon vill linda in mig i en filt och vagga mig i famnen som ett spädbarn samtidigt som utbrister "Jessiiika, hur mar dou? Mar dou bra?", jag svarar "Jovars, jag lever" som alltid, sen går vi in i rummet där hon sätter sig i sin stora breda fåtölj och gör en "sätt-dig-ner" gest med handen mot den stenhårda, smutsgröna fotöljen. Där sitter vi sen, hon med sitt ständigt hit-och-dit flängande huvud i sina desperata försök att få någon slags ögonkontakt med mig, och jag med blicken låst i den flagnade bordsytan med handen på skeden som oavbrutet rör runt i det nu kalla kaffet.

Det är en väldigt exakt beskrivning av hur mina närmaste två timmar kommer att se ut.
Den bästa delen av dessa två kommande timmar är när jag äntligen får gå ner till väntsalen, sätta mig i ett ensamt hörn vid fönstret med en skvallerblaska och en loka i näven och vänta på bussen som ska föra mig hem igen. Fun day, tuesdays... mjodå, sarkastisk kan jag också vara.

Men först av allt ska som vanligt kaffet ner i strupen och sen har jag en mascara som väntar på att få peta mig i ögat. Vi höres och synes när min lilla hellride är över.
-D.